emmylicious

Dags att bli igångsatt. För att starta förlossningsarbetet så användes ett så kallat vaginalinlägg - Misodel. "Liten rektangulär plastbit innesluten i ett polyesternät med band" står det på FASS. Barnmorskan satte in inlägget vid lunch och sen skulle det vara kvar där i upp till 24 timmar beroende på hur kroppen reagerade. Mer spännande än så blev det inte den här dagen.

På morgonen var det dags för den vanliga rutinen. Kissa i kopp, CTG och blodtrycksmätning. När jag kissade så ramlade inlägget ut och jag fick lite panik, men tydligen så var det ingen fara. Jag fick ligga resten av förmiddagen med CTG och jag har aldrig någonsin haft så ont i ryggen för det var bara i ett enda jävla läge som man kunde höra bebisens hjärtljud. Jag hade inte så jättetydliga värkar än, vad jag minns, men det hade börjat göra lite ont iallafall.

Runt lunchtid (eller något senare) så fick vi äntligen komma ner till förlossningen. Jag var öppen ungefär 3 cm då och man tog hål på fosterhinnan så att vattnet skulle gå. Sedan satte man in en elektrod på bebisens huvud för att höra hjärtljuden tydligare och därefter satte man in en slang (eller nåt) i livmodern för att bättre kunna mäta värkarna eftersom CTG:n inte visade värkarna så tydligt. På det sättet slapp jag även CTG:n, men gissa om det är svårt att gå på toaletten med en massa sladdar och slangar som hänger mellan benen och dosor i ett gummiband på magen. Och sen paniken när man ser att fostervattnet är grönfärgat, så man vill skynda sig så man kan fråga personalen om allt är okej.

Jag och sambon gick omkring en stund i korridoren (jag med gåbord) men det gjorde mer och mer ont så tillslut ville jag bara lägga mig. Jag var trött och jag var så rädd och orolig så att jag bara skakade okontrollerat. Barnmorskan ville ge mig lite lugnande så att jag skulle slappna av och kanske få sova en stund men jag vägrade. Jag försökte sova mellan värkarna och skakningarna i den mån det gick (inte så bra). Barnmorskan kom in för en ny undersökning. Jag var öppen 4 cm och blev erbjuden lustgas - rena himmelriket! Jag minns ingenting efter detta och jag har ingen aning om hur lång tid som passerade men när jag vaknade till nästa gång så var det för att det hade börjat trycka på rejält och jag kände mig extremt bajsnödig... Barnmorskan undersökte mig igen och jag vet att jag hann tänka "Nu säger hon väl att jag är öppen 6-7 cm eller nåt. Vad fan gör jag då? Det går ju inte att hålla emot."

"Du är öppen 10 cm, det är bara en liten kant kvar men bebisen ligger fortfarande högt. Det kanske är dags att ringa på narkosen nu så att du får den där ryggbedövningen."

Va? Vad sa hon? Varför ska jag ha ryggbedövning om jag är helt öppen? Det får man väl för att lindra smärtan från värkarna när man är typ 6 cm öppen? Som tur var så lyckades jag fråga varför (var lite borta fortfarande av lustgasen), för det var ju inget som min sambo hade nån koll på.

Jag fick ingen ryggbedövning utan jag fick börja krysta istället och eftersom bebisen fortfarande låg ganska högt så kändes det ju som att det inte hände nånting alls och jag upprepade gång på gång att det inte skulle gå. Mellan två krystningar så frågade barnmorskan om jag ville känna på huvudet, antagligen för att få mig lite mer motiverad, men nej, det var inget för mig. Jag krystade några gånger till och i en och samma krystning så åkte helt plötsligt hela ungen ut, inte ens barnmorskan var beredd!

Hon föddes precis kl. 00.00. Hon var 47 cm lång och vägde 2865 g. Så liten, men så perfekt! Väl uppe på mitt bröst så låg hon bara och tittade runt i ett par timmar. Att leta efter mat var tydligen helt ointressant. Jag blev sydd, vet dock inte riktigt hur mycket. När jag frågade svarade barnmorskan bara att det var bristningar av grad 1, på gränsen till grad 2.

Vi blev kvar på förlossningen ett bra tag. Dels så tror jag att det var väldigt fullt på BB, dessutom så blev jag inte kissnödig och dom vill ju gärna att man kissar innan man lämnar förlossningen. Jag fick in flera stora glas med saft men nej. Det hjälpte inte. Tillslut bestämde jag mig för att försöka kissa ändå. När jag reste mig upp så snurrade allt (visade sig senare att jag hade 72 i blodvärde). Det slutade med att jag fick åka rullstol till toaletten men jag bad om att få klara mig själv på toaletten iallafall (det tog tid, men det gick). Att kissa var värre än jag trodde. Det gjorde väldigt ont och i säkert 1,5-2 veckor så kissade jag i duschen. Nej, det är inte så fräscht men man lär sig knep för att lindra smärtan från olika saker. Att sitta på en mjuk kudde när man sitter ner är en annan sån grej. Då gör det lite mindre ont när man sitter på lite hårdare ytor.

Tillslut fick vi komma upp på BB-avdelningen. Då var det förmiddag redan. Sambon åkte hem och jag blev ensam kvar med bebis...