emmylicious

Jag är så tacksam för att det än så länge verkar vara en fullt frisk liten bebis som simmar omkring där inne i magen. Lyssnade på hjärtljuden i torsdags hos barnmorskan och allt var bra, 129 slag per minut. Jag trodde att jag skulle vara mer exalterad över allt som händer. Ultraljudet, hjärtljuden, första rörelserna, ja allt. Men jag längtar mest till slutet av juli när jag får träffa min skrutt för det är då resan börjar på riktigt. Visst ser jag fram emot nästa ultraljud och längtar tills jag får höra hjärtljuden igen men huvudsaken är att bebisen mår bra när den kommer ut.

På tal om fosterrörelser så har jag väl anat nånting ibland men igår kändes det som om hon hade boxningsmatch med min urinblåsa. Jag var inte kissnödig men det kändes som om jag fick slag mot urinblåsan och för varje gång så uppstod en kissnödighetskänsla som försvann lika fort.

Förlossningen känns inte läskig alls än så länge, bara smärtlindringen. Hur ska man veta vad som är bäst för mig och just min förlossning liksom? Jag litar helt och hållet på att kvinnokroppen är skapad för att föda ut ett barn och det tillsammans med personalen på förlossningen gör mig trygg. Sen vet jag ju att min övervikt är en nackdel och kan göra förlossningen extra jobbig. Min mamma orkade inte hela sin förlossning med mig. Vet inte vilken fysisk form hon var i då men hon var 36 år och förlossningen var väääldigt lång (närmare 2 dygn har jag för mig).